an' the hypnotic splatter

Vaknade nyss. Min första tanke? Jag vill resa. Januari iår har iofs varit extremt snällt mot mig, inga ångestattacker på hur mycket man borde se fram emot men inte gör, inga kval eller speciellt ångerfyllda händelser på nyår. Så i min kropp vilar inte en längtan bort på grund av något jag vill fly undan, jag skulle absolut kunna tänka mig att stanna här i ett grått Göteborg. Men, det är känslan att göra något, som jag nämnt innan. Känslan att vara påväg någonstans. Att vara påväg någonstans är min favoritkänsla, det finns inget (eventuellt kombinationen  choklad vs top model) inget som på något sätt går att likna med den sortens frihetskänsla. Det som just nu lockar mest är Berlin. Delvis därför att jag har en vän som bor där (jagärinteavundsjuk) så det blir ekonomiskt och kul. Men också eftersom det är så sjukt nära och jag har aldrig varit i Tyskland innan. Sen kan vi gå in på ännu mer fördelar med Berlin som stad, som det fantastiska kulturarvet och den pulserande nya konsten som har väckts där med inspiriation av de fantastiska Die Brucke. Som sagt finns det så många fördelar med att åka dit och jag ska verkligen försöka göra det nu i vår.

Till dess blir det uteliv på John L och Kings Head, i väntan på bättre tider. För i vår, då blir den parken.

Henri Cartier Bresson fortsätter att förbluffa mig. En dag ska jag köpa mig en kamera och bli lika tuff som han

 
/ Charlie.

hittade en helt fantastisk ny musiker imorse. Hope Sandoval. Riktigt mysigt att ha i bakgrunden en melankolisk lördagsmorgon.
Idag ska jag titta upp utbildningar. jag tycker hela processen är så fruktansvärt frustrerande. Allt jag vill läsa är för svårt att komma in på. Det gamla skolsystemet med betyg är så förlegat, varför inser inte folk det? Det säger ingenting, ingenting om hur jag är utan bara om omständigheterna under min skoltid. Personer förändras, ständigt. Speciellt nu efter gymnasiet när man verkligen formar den man är, ska man behöva gå runt och bära på skammen för att man inte var så fokuserad när man var 16, 16 år, jag visste inte vem jag var då. Men nu när jag väl börjar inse lite om mig själv, nej då är det försent för att bara börja om utan det krävs extremt mycet för att resa sig igen. Läste lite om Arkitektutbildningen som jag tycker verkar vara jätterolig, men nej, det skulle krävas 2 år av komvuxstudier att komma in. 2 år, av mitt liv. De flesta brukar svara då att jag borde göra högskoleprovet. Och ja, det är ett hyfsat bra komplement till gymnasiebetygen, men samtidigt kräver det säkert flera försök och där ska man också kunna saker som kanske inte är relevanta till den utbildning jag vill ha. Människor kan anpassa sig, och helt ärligt, minns du vad du lärde dig på gymnasiet?
 
/ Charlie.

jag tänkte att jag inte behövde skriva förens någon annan gjort det först. nu kan jag inte skylla på att ingen gjort det, bara min egen fantasibrist. idag pratade jag och nicco om farmödrar. då började jag tänka på en av min barndoms finaste dar. jag kan inte riktigt minnas hur gammal jag var. men gräset var i alla fall nästan längre än jag. luften doftade tjockt av tjära och solen fick mina ögon att kisa. pappa och farmor stod med vattnet upp till vaderna bredvid den upp och ner vända båten och min lillebror klafsade runt i geggig lera och skrek efter bullar. tillslut vann lillebror och det blev en fikapaus. farmors nybakta bullar och sommarljummen hallonsaft i gröna gula röda orangea plastmuggar. kortspel på en ullig filt som pinnar och grässtrån så lätt gärna fastnade i. vinden tog tag i hjärter dam och jag och min lillebror jagade skrattandes efter henne. sen kom pappa med den stora svarta kameran och satte den i mina händer och sa ta en bild på oss nu. en sån här dag vill man alltid ha kvar. farmor la armen om en björk och pappa ställde sig på andra sidan och lillebror studsade mest upp och ner som en kalv på sitt första grönbete. kameran skakade av tyngden och att hålla den rak gjorde nästan att jag tippade bak. genom linsen såg jag min lillebror i sina alldeles jättelikt för stora blåa stövlar och min pappa som kliade sig i pannan med fingrar som gjorde den alldeles svart av klibbig tjära. farmor kramade trädstammen och i byxfickan hade hon en ask med emsertabletter och jag vet ingen annan som någonsin bjöd på de söta rosa  karameller. hon hade tagit av sig peruken för värmen blev så påtaglig en julidag som den här och ersatt den med farfars formlösa gamla röda truckerkeps. hon skrattade och sa att inte skulle vi väl ta kort nu heller, hon såg ju inte riktigt klok ut. under hennes keps stack hår fram som var alldeles dunigt som på en liten kyckling och jag tyckte att hon var den finaste farmor man kunde ha. runt oss flög dagssländor och jag tänkte att om jag var en dagsslända och endast fick leva en enda dag, så skulle jag vilja att det var just denna. jag tryckte ner knappen och blixten slog av. / jimi