an' the hypnotic splatter

jag har precis följt en av mina bästa högstadievänner låt hos kalla henne bonnie till spårvagnen och tagit avsked efter att ha spenderat två dygn ihop. jag minns den tiden och den var fin. de var fint att sitta i tunnlar med bonnie och tjuvröka tillsammans med nirvana i öronen och veta att man kunde säga precis vad som helst till varandra. innan vi träffades nu hade vi nog inte setts mer än små korta stunder de senaste tre åren. när jag gick för att möta henne i förrgår gick min hjärna på högvarv och blodet rusade alldeles för snabbt genom mina vener. kanske var det nervositet och rädslan över att det skulle bli en jobbig kvävande tystnad mellan oss. när jag väl hade kramat bonnie hej och tillbringat de första tio minuterna med henne visste jag att jag kunde sluta oroa mig för det. jag längtar ofta efter förändringar, men ibland är det så fint när allt är precis som det alltid har varit och att veta att det kommer förbli så. när ens högstadiebästis alltid är ens bästis, även hundra år senare. / jimi.