an' the hypnotic splatter

Nattsvart Göteborg, tre nya skivor på Mp3 spelaren och ett huvud fullt av kaos. Kaos som jag inte riktigt kan få kontroll på. Fragment av ord. Av sanningar? Av  påhittade händelser och företeelser?
Ja för var det egentligen så himla bra. Det jag och mitt ex hade. Eller har mina känslor växt som en ballong eftersom jag vet att jag inte nu längre kommer se de där ögonen, benen, armarna, magen, håret, hans lockiga hår som alltid stod upp sådär charmigt på morgonen och hans hemska klädval, hemska hemska klädval. Och kommer jag en dag vakna. Och bara insé hur patetisk jag varit? Hur dum jag har varit som någonsin sett något i en sån självisk, dum, ignorant människa som bara lämnade mig tom på perrongen med tretusenord på tungan och en jävla vilja i magen?
Eller kommer jag,
brytas ner?
Rädsla förhindrar. Det läste jag någonstans. Det är det som gör oss små, och blinda inför sånt som vi egentligen inte skulle ha problem med. Det gör oss handlingsförlamade och den totala oförmågan att gå vidare i stadier som egentligen inte är så svåra att gå genom. Man blir låst, för världen och sig själv.

Jag ska inte låta rädslan ta över den här gången. Den har fått så mycket plats redan. Jag har gett den näring, jag har vattnat den sen barn. Nu ska jag låta något annat ta över. 

 Har du några tips?

 
/ Charlie.