an' the hypnotic splatter

Helt plötsligt stod du där. Och du var inte tonåring längre. Paniken? Ja den hängde i luften, som ett oroligt, grått moln som när som helst skulle brista ut i en total ångest. Efter stormen blev du tom, började plocka upp delar av ditt liv. Insåg att livet kommer inte vänta på dig.
Ja, för livet vände sig inte om, sträckte inte ut en varm hand, och sa "det är lugnt, vi fixar det här, du och jag, jag och du, det fixar sig".  Nej, det gick vidare. Utanför dina fönster, innanför din hud. Det gick vidare, hansynslöst.
Och helt plötsligt, insåg du. Att det var upp till dig, inte till slumpen. Att göra något, att fixa något, att skapa något. Blev det för mycket för dig? Inte ett äventyr ut i en förhoppning och en spännande ny värld, utan bara en resa neråt, mot en dekadens och spiral av självförnedring?  

Vad det än blev, så går det vidare. för tiden är väl det enda vi kan vara säkra på. Och möjligheten att gå tillbaka, framåt, stanna i tankarna och göra något nytt.
Det ska jag göra nu, måla julkort och slå in presenter. true art.

Idag:
Lyssnade på Ben Kweller, fick reda på att alla böcker till min nya kurs är utlånade över jul och att jag är pank, blev lite kär på spårvagnen.
/ Charlie.