an' the hypnotic splatter

Häromdagen står jag utanför somerfield, närmast desillusionerad av feber och med rinnande näsa, och vem ser jag  inte komma nerför gatan? Snubben jag träffade av och till under två år innan jag flyttade tillbaka till Sverige och hans nya flickvän.
      Jag agerar utifrån min första impuls, som är att gå och gömma sig bakom en stolpe och börja fiffla med mobilen. Ser inte jag dig, ser inte du mig. Men tyvärr funkar inte det mänskilga ögat så, och efter någon minut hör jag Nicco?.. Nicco?
Under ett ögonblick funderar jag på att låtsas som att det inte är jag, men måste till slut titta upp, hälsa, och ha den mest akward konverstionen den här veckan. Stelt? Jomenvisst! Speciellt med tanke på att han sista gången vi träffades i januari fyllebekände för mig om hur han aldrig var kär i sin förra flickvän, och att det tog slut pågrund av mig och hela tjosan. Vet inte hur mycket sanning det låg i det, men hursomhelst, stelt.

Men idag skiner solen, jag lyssnar på Dirty Pretty Things och har nyfärgat hår. Jag tror den här dagen blir bättre.

xx nicco