an' the hypnotic splatter

när jag var liten precis där i slutet av det gamla och i början på det nya, kunde jag sakna dig så mycket att det gjorde ont. att det kändes som om mitt femåriga lilla hjärta skulle sprängas innanför bröstkorgen. jag brukade fantisera om hur den explosionen skulle se ut. mest röd och glittrigt färglagd. rött som blodet och glittrig som all längtan. vi hade flyttat ett helt oändligt universum i från dig, fast mamma sa att egentligen var det bara tre kvarter. jag trodde inte på det, tre kvarter borde jag ha fått gå själv. det fick jag inte, fast att jag kände vägen lika väl som min egen ficka. jag brukade traska den fram i mitt eget huvud istället. en gång minns jag att jag gick vilse. övergångställena, den stora korsningen och trottoarernas kringelikrokar hade jag glömt. jag letade och letade i minnet. men fann den inte. med min bandspelare lyssnade jag på blandband du hade spelat in åt mig med sånger som var du och jag. varje natt somnade jag med din bild bredvid mig på kudden. i den vita skrivbordslåda hade jag en skrivbok med papegojmotiv på. den hade jag fått av dig en gång. i den brukade du rita ting till mig som vi skulle göra nästa gång vi sågs. badutflykter och lek i parken. dagarna tills dess verkade alltid snigla sig fram något otroligt och när de gjorde det som allra mest brukade jag bläddra fram till den allra sista sidan i skrivboken, där hade du skrivit fem små ord till åt mig med din krokiga handstil. "jag älskar dig från pappa" stod det där. då saknade jag dig ännu mera och tänkte att så här som jag saknar dig nu, så mycket kommer jag aldrig att sakna någon någonsin igen och det är nog sant än idag. / jimi.