an' the hypnotic splatter

jag tror jag lider av en smärre sockerchock och min hud är alldeles brännhet. nu är jag nostalgisk och lyssnar på pixies och jag minns när jag var fjorton och grät nätter i sträck för att min mamma förbjöd mig att åka på hultsfred och se dem. jag har nog aldrig varit så uppriven över att ha missat något band som då. om jag fick önska mig tre band slash artister att se live av alla i hela världen, levande eller döda, så skulle jag välja: nirvana, mest för att det var det första bandet efter spice girl i årskurs tre som jag blev kär i. förälskelsen har inte släppt ännu och den lär aldrig göra det heller. tänk sen att få se jimi hendrix. mest för att han är gud och jag har inte så mycket mera att säga om det. jag skulle nog inte ha det efter konserten heller. stum och mållös. sist så väljer jag nog trots allt pixies för mitt fjortonåriga bankande hjärtas skull. nu ska jag nattpromenera med manne. ganska så fint om vi bortser från avsaknanden av stjärnor, men det finns andra än dem på himlen. / jimi.